han viskade en utdraget förlåt in i mitt vänstra öra och sa två gånger att jag skulle höra av mig om jag ville ses.
jag blundade eller tittade upp på trädkronorna. jag ville bara att han skulle gå, för jag visste att det inte var någon mening i att hålla fast i något som jag ändå skulle bli tvungen att vänja mig av vid.
innan hade jag sagt att jag önskade att han ville ha mig lika mycket som jag ville ha honom. förlåt, svarade han.